Det pratas så fruktansvärt mycket (fortfarande) om det nya kommunikationslandskapet och man försöker förklara det oftast med så många managementverb som möjligt. Men jag kan tycka att det kan vara nog pratat om det nya kommunikationslandskapet och istället ställa oss frågan vad det är för slags perspektiv vi behöver för att kunna lösa det nya? Desto mer jag tänker på det tror jag att man kan finna i alla fall ett perspektiv någonstans mellan raderna i historien om dadaismen. Så låt mig berätta kort om dadaismen som konströrelsse för den oinvigde:
Dadismen som aktiv konströrelse existerade egentligen bara under en kort period mellan 1916 till 1920 men gjorde ändå ett bestående avtryck på världen. Det var efter första världskriget som många människor kände att samhället hade nått ett stup, en tvärgränd som genererade en stark känsla av att radikal förändring var nödvändig. Dadaismen som rörelse var därför en reaktion eller snarare en rebellisk reaktion och ett extremt uttryck för den avsky som människor kände mot vad världen hade blivit. Så hur uttryckte man att man ville se förändring? Eller för att ställa frågan mer rätt, vilket perspektiv ansåg dadaisterna att man måste ha för att kunna skapa förändring?
1917 tog Marcel Duchamp en till synes och säkert också mycket använd urinoar och vände den upp och ned och kallade den för "Fountain" och ställde ut den för världen att beskåda. Många tyckte att det var en skymf mot sättet man skulle på konst. Men vad Duchamp gjorde var att han tvingade den då konservativa konströrelsen att se på konst med nya ögon och omvärdera vad de klassade som "god konst" eller "accepterad konst". Samme Duchamp tog sedermera ett hjul och stack det igenom en pall och plötsligt hade ett nytt synsätt för hur skulpturer skapats. Kort sagt, dadisternas främsta perspektiv på omvärlden var att de inte ville se saker som de var eller som vad de var definierade ur ett kulturellt perspektiv.
Jag finner det mer och mer relevant idag ju mer jag tänker på hur konsumenter konsumerar varumärken och kommunikation och vilket perspektiv vi oftast har när vi producerar varumärken och kommunikation. Hur mycket vi människor och individer än vill anse oss vara fria själar med öppna sinnen är vi ganska mycket vanedjur. Vi vill inte förändra vår världsbild och världsuppfattning. Det vi ofta tror bygger på individualistiska handlingar grundar sig egentligen allt som oftast på en spegling av ett gruppbeteende. Vi tror oss vilja, men vi vill helst inte dofta på dom där fina blommorna i den andra hagen (om det inte rör sig om något sexualdriftsrelaterat förstås). Samma sak händer på många reklambyråer när kommunikation ska utformas. Oavsett kundens utmaning vill vi eller dras vi till att lumpa in utmaningen i ett fack som vi känner igen och kan hantera och utveckla. Förstås, annars gör vi ju inte det vi är bra på paradoxalt nog. Ett exempel: YouTube. Används idag av vissa varumärken på ett extremt kreativt sätt (exempelvis Nintendo's Wario Land Shake It) men från första början användes YouTube mest som en ursäkt för att föra fram ytterligare en kanal för 30 sek av någon reklamfilm som redan producerats. Och det utan resultat.
Så för att komma till min poäng. Jag tror att vi har kommit till en återvändsgränd kommunikationsmässigt efter att ha gjort ungefär samma value proposition manér i 50 års tid. Samma återvändgränd som dadaisterna kände att världen hade hamnat i efter första världskriget. Så kanske ska vi vara lite mer Duchampiga och ta nästa brief och sticka ett förbrukat hjul igenom den och omdefiniera den bort ifrån ett traditionellt och kulturellt byråperspektiv?
Länk bildkälla
Dadismen som aktiv konströrelse existerade egentligen bara under en kort period mellan 1916 till 1920 men gjorde ändå ett bestående avtryck på världen. Det var efter första världskriget som många människor kände att samhället hade nått ett stup, en tvärgränd som genererade en stark känsla av att radikal förändring var nödvändig. Dadaismen som rörelse var därför en reaktion eller snarare en rebellisk reaktion och ett extremt uttryck för den avsky som människor kände mot vad världen hade blivit. Så hur uttryckte man att man ville se förändring? Eller för att ställa frågan mer rätt, vilket perspektiv ansåg dadaisterna att man måste ha för att kunna skapa förändring?
1917 tog Marcel Duchamp en till synes och säkert också mycket använd urinoar och vände den upp och ned och kallade den för "Fountain" och ställde ut den för världen att beskåda. Många tyckte att det var en skymf mot sättet man skulle på konst. Men vad Duchamp gjorde var att han tvingade den då konservativa konströrelsen att se på konst med nya ögon och omvärdera vad de klassade som "god konst" eller "accepterad konst". Samme Duchamp tog sedermera ett hjul och stack det igenom en pall och plötsligt hade ett nytt synsätt för hur skulpturer skapats. Kort sagt, dadisternas främsta perspektiv på omvärlden var att de inte ville se saker som de var eller som vad de var definierade ur ett kulturellt perspektiv.
Jag finner det mer och mer relevant idag ju mer jag tänker på hur konsumenter konsumerar varumärken och kommunikation och vilket perspektiv vi oftast har när vi producerar varumärken och kommunikation. Hur mycket vi människor och individer än vill anse oss vara fria själar med öppna sinnen är vi ganska mycket vanedjur. Vi vill inte förändra vår världsbild och världsuppfattning. Det vi ofta tror bygger på individualistiska handlingar grundar sig egentligen allt som oftast på en spegling av ett gruppbeteende. Vi tror oss vilja, men vi vill helst inte dofta på dom där fina blommorna i den andra hagen (om det inte rör sig om något sexualdriftsrelaterat förstås). Samma sak händer på många reklambyråer när kommunikation ska utformas. Oavsett kundens utmaning vill vi eller dras vi till att lumpa in utmaningen i ett fack som vi känner igen och kan hantera och utveckla. Förstås, annars gör vi ju inte det vi är bra på paradoxalt nog. Ett exempel: YouTube. Används idag av vissa varumärken på ett extremt kreativt sätt (exempelvis Nintendo's Wario Land Shake It) men från första början användes YouTube mest som en ursäkt för att föra fram ytterligare en kanal för 30 sek av någon reklamfilm som redan producerats. Och det utan resultat.
Så för att komma till min poäng. Jag tror att vi har kommit till en återvändsgränd kommunikationsmässigt efter att ha gjort ungefär samma value proposition manér i 50 års tid. Samma återvändgränd som dadaisterna kände att världen hade hamnat i efter första världskriget. Så kanske ska vi vara lite mer Duchampiga och ta nästa brief och sticka ett förbrukat hjul igenom den och omdefiniera den bort ifrån ett traditionellt och kulturellt byråperspektiv?
Länk bildkälla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar