Vissa dagar har man lyckan med sig att man får ta del av något som man hade en viss nyfikenhet på innan men som visar sig vara så mycket mer inspirerande än vad man kunde ana. Idag var en sådan dag. Jag lyssnade på P1 sommar och Johan Lindebergs sommarprat. Vilken berättarröst. Som en Bengt Fritiofson light.
Han berättar oerhört passionerat om hur han som 28-åring hade livet utstakat som chef i ett industriföretag, men hur hans kropp värkte när han såg likriktningen 80-talet hade skapat bland människor. Hur han bestämmer sig för att säga upp sig från det livet, jobbet, äktenskapet, bara sådär. Hur han ser ett par Diesel-jeans i Köpenhamn, en kontrast till Levi’s monopol, och åker ner till ägaren Renzo Rosso i Italien och säger att han vill lansera varumärket i Sverige och hur han i ett möte senare på stående fot kräver att få bli marknadschef över hela världen för Diesel och får bli det. Fantastiska historier. Men framförallt berättade realistiskt och utan att vara just förskönande. Han berättar hur han får tjata och hur hans kropp värker när han gör något som inte passar hans intuition. Men framförallt finns det en äkthet. Till skillnad från alla andra entreprenörer nämner han inte framgång eller pengar eller för den delen det uttjatade ordet entreprenörskap. Vilket är oerhört befriande. Snarare känns han lite som en dadaist. Rebellisk och smått revelutionär. Han driver numera det kreativa kollektivet Paris68 med den franska studentrevolutionen 1968 som inspiration. Han avslutar sin berättelse med en reflektion över den rådande finanskrisen:
"Den nya finansiella krisen är ett skönt reningsbad. Ny kreativitet kommer att födas som en protest mot systemet."
Mycket väl värt att lyssna till och på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar