Alla som läser Resumé eller Dagens Media kan ju inte ha undgått att kommentarsinläggen, när det går att läsa om någon byrås nya kampanj, bär ett ganska högt dunkel av förståsigpåare som frekvent använder kommentaren ”Det där är redan gjort”. Gärna med en länk för att bevisa sin sak där man refererar till någon kampanj som gjordes i slutet av 80-talet.
Därför var det så oerhört befriande att läsa Lars O Ericssons krönika i Svd för ett tag sedan. Han menar på att det vi ser idag närmast kan liknas vid en re-kultur där reproduktion inte är ett undantag utan snarare utgör ett huvudspår. Där ett verk inte kan ses som något absolut - med en unik och fix identitet – utan något, vars identitet är flytande, relativ och mångskiktad. Han hänvisar till den franska konstteoretikern Nicolas Bourriaud som menar att ett konstverk inte längre kan ses som ett slutmål utan som ett enkelt moment i en oändlig kedja av bidrag.
Lars O Ericsson ställer även den viktiga frågan om dagens re-kultur kan ses som en kultur av omtagningar istället för kreativitet. Svaret på den frågan är nej och att det eventuellt faktiskt förhåller sig tvärtom. Aldrig har så mycket skapats av så många och han kläcker den i mina ögon bästa definitionen jag någonsin hört om kreativitet:
"Kreativitet är inte att skapa något absolut nytt utan att göra intelligenta val”
Jag kan inte låta bli att göra en viss reflektion till dadaisterna som utifrån ett konstperspektiv möjligtvis kan ses som förfäderna till re-kulturen med Duchamps re-konstverk i spetsen, men även eftersom de var bland de första som började göra collage och mash-ups. De hade en utmaning och en vilja att förändra världen. Att få människor att se världen med andra ögon. Och de skapade absolut ingenting nytt i egentlig mening, men de var kreativa och gjorde just intelligenta val för att uppnå sitt mål.
Jag väljer att avsluta som den franska filmregissören Jean-Luc Godard sa:
"It’s not where you take things from – it’s where you take them to.”
Länk bildkälla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar