Vad kan man egentligen säga om bananer?

Jag läste innan helgen en intervju med dokumentärfilmaren Fredrik Gartten (i DN den 7 oktober 2009, kulturdelen. Måste skriva det eftersom DN:s sökmotor för egna artiklar är den sämsta man kan hitta. Men ni kan inte ha undgått vilken dokumentär jag menar). Tydligen har Dole, som är det bananföretag som dokumentärfilmen handlar om, stämt Gertten vilket inte känns så oväntat utan snarare sådär lagom exploaterande-big-corporate-aktigt. Egentligen har jag ingenting mer att säga om dokumentären men däremot om bananer, Dole och storytelling.

Det där med data, siffror och statistik uppfattas väl inte som det mest roliga. Data är information och vi använder det för att mäta saker eller som ett ansträngt bevis över att den där intuitionen och magkänslan faktiskt är rätt och att det därmed inte finns något legitimt skäl till att inte genomföra kampanjen. Men data har också ändrat själva naturen kring hur vi kan berätta en berättelse och göra en engagerande och intressant om produkter som inte alls är särskilt intressanta. Till exempel bananer. Till exempel Dole. Jag känner inte någon tror jag som är engagerade i bananer. På sin höjd hör man röster om bruna eller gröna. Jag menar vad kan man egentligen säga om bananer? Förutom att det är ett roligt ord att säga?

Och det är här som jag tycker att Dole har gjort en intelligent sak. Med hjälp av begreppet "Data driven storytelling" utnyttjade Dole situationen och satte ett specifikt farmnummer på varje bananklase. Om man sedan loggar in på doleorganic.com och skriver in numret så kan man se exakt vilken farm bananerna kommer ifrån och om den bananfarmen tillmötesgår de miljökrav som är uppsatta.

En väldigt enkel idé och en väldigt enkel applikation, men som kan berätta en stor berättelse om Doles varumärke. Sen var det bara det där med transparens och autenticitet som man glömde på vägen...

Länk bildkälla